Förlåt mig för den pretentiösa rubriken. Den är snodd från Jens Lekmans låt ”Maple Leaves” och refererar The Falls sångare Mark E. Smith. Temat för det här inlägget är något så meta som name-dropping i låtar. Eftersom jag är en hopplös nörd tycker jag oftast att det är jättespännande när en artist nämner en inspirationskälla i en låt. Name-dropping är vanligt förekommande inom populärkultur och i synnerhet musiken. Vissa gör det bra, vissa mindre bra. Det finns många sätt att göra det på. Här nedanför visar jag på tre vanligt förekommande sätt samt lyfter fram tydliga och bra exempel.
(För den som inte orkar läsa så kan man hoppa direkt till Spotify-listan jag gjort – upphovet till den här texten)
Metoden att placera in hyllningsobjektet i titeln
Den här metoden är vanligt förekommande och det är ju uppenbart varför: det ser snyggt ut med exempelvis Bob Dylans namn i en titel; det råder ingen tvekan om vad låten handlar om och det kan vara ett sätt att sticka ut. Det finns dock en nackdel med den här metoden och det är om hyllningslåten i fråga skulle visa sig var kass. Då har man inte bara misslyckats med hyllningen utan även dragit den du älskar i smutsen och det vill man ju inte.
Som exempel på en kass hyllning kan vi ta ”Song For Bob Dylan” från David Bowies Changes. Det stora problemet med den här låten är väl först och främst att den är förbannat gnällig. När den gjordes, tidigt 70-tal, hade Bob Dylan mer eller mindre dragit sig tillbaka och höll sig undan allt vad Woodstock och hippies hette. ”Song For Bob Dylan” är ett försök från Bowie att få Dylan – som uppenbarligen är den stora räddaren i nöden – att återvända till fåran och sprida sitt budskap. Under de år som Bob Dylan varit borta har ungdomarna gått vilse och Bowie vädjar: ”Give us back our unity/Give us back our family/You’re every nation’s refugee/Don’t leave us with their sanity”
Det är motbjudande och osmickrande på så många nivåer. Men till David Bowies försvar måste det tilläggas att han inte var den enda som hade dessa tankar. Bob Dylan hade (och har i viss mån fortfarande) tilldelats rollen som talesperson för en hel generation – en roll som han själv avskydde – så det här är ingenting unikt utan ganska typiskt för tidsperioden. Att Bob Dylan själv skrivit en liknande, om än bättre, låt om Woody Guthrie spelar även roll. Hur som helst är det aldrig smickrande när en legendar vädjar till en annan.
Snygga hyllningar gillar vi bättre. ”Open Letter To Duke” – Charles Mingus hyllning till Duke Ellington kan vara den kaxigaste låten någonsin. ”Acuff-Rose” av Uncle Tupelo om låtskrivarparet Roy Acuff och Fred Rose bör även nämnas. Det är svårt att finna en finare hyllning än det här: ”Name me a song that everybody knows / And I’ll bet you it belongs to Acuff-Rose.”
Name-dropping i syfte att dissa
Name-dropping inom hiphop är såpass vanligt att jag inte kommer ta upp det här. Det ämnet görs mer rättvisa i händerna på någon annan. Jag kan tycka att det är en roligare diskussion att ta upp dissar inom rock/pop där det känns som någonting lite ovanligt.
En legendarisk fejd är den mellan Lynyrd Skynyrd och Neil Young. Den uppstod efter att Young kritiserat sanktionerad rasism och segregation i amerikanska södern i låtar som ”Alabama” och ”Southern Man” Det var en fejd som var rätt lam och förekom egentligen bara i låten ”Sweet Home Alabama”: ”Well I heard mister Young sing about her/Well, I heard ole Neil put her down/Well, I hope Neil Young will remember/A Southern man don’t need him around anyhow”. Neil Young och Skynyrds sångare var egentligen nära vänner med ömsesidig respekt för varandras verk – något som inte brukar uppmärksammas.
På tal om Lynyrd Skynyrd. Warren Zevon skrev en vas replik på ”Sweet Home Alabama” och Skynyrds version av den amerikanska södern. Låten ”Play It All Along” innehåller den svidande refrängen: ”Sweet home Alabama/Play that dead band’s song/Turn those speakers up full blast/Play it all night long” Ganska magstarkt med tanke på att den gavs ut bara tre år efter flygkraschen som dödade flera medlemmar ur bandet. Hursomhelst är det en fantastisk låt.
Pavement hamnade på Billy Corgans hatlista (som de fortfarande står på) när de sjöng: ”out on tour with the smashing pumpkins/nature kids, I/they don’t have no function/I don’t understand what they mean/and i could really give a fuck.” I ”Range Life” dissar de även Stone Temple Pilots. Men såvitt jag vet kom det ingen reaktion därifrån. Men så är ju Billy Corgan känd för att vara lättstött och känslig.
Mer eller mindre subtila hänvisningar i låtar
Subtila hänvisningar som är smarta och roliga går alltid hem hos mig. Att nämna en annan artist skapar oftast en stämning som lyssnaren kan relatera till. Craig Finn, sångare i The Hold Steady, brukar vara otroligt bra på denna typ av name-dropping (”Me and my friends are like the drums on Lust For Life”, ”Raise a toast to saint Joe Strummer” osv.). Något som inte är överraskande då mycket av tjusningen med The Hold Steady är deras retrorock som har mycket att tacka band som Thin Lizzy och The Replacements. Drive-by Truckers musik innehåller även den mycket name-dropping och hänvisningar. Den här typen av name-dropping finner vi ofta i låtar som handlar om personliga erfarenhet och inte så sällan låtskrivarens egen uppväxt. ”History Lesson Part II” av Minutemen är en sådan låt, ”Dom Där Jag Kommer Från” med Håkan Hellström en annan.
Sen så finns det Stephen Malkmus. Mannen som lyckas med konststycket i ”Unseen Power of The Picket Fence” att klämma in en hyllning till R.E.M.s 80-tals album SAMT skövlingen av Georgia under det amerikanska inbördeskriget!
Automatisk walk-over på den.
Musik såväl som retorik 