Ännu en åsikt om Anarkist

av Alexander

Nu har jag haft Mattias Alkbergs skiva/bok Anarkist i min ägo i ungefär en vecka och då är det väl ändå dags att jag skriver lite om vad jag tycker.

Kortfattat: Anarkist är årets bästa album och möjligtvis även årets kulturhändelse. Den är helt enkelt så bra.

Eftersom Anarkist både är en bok och en skiva på en och samma gång – boken sitter häftad inuti fodralet – går det inte att bara ta det ena och strunta i det andra. De två verken fulländar varandra. Och den som enbart köper/laddar ner mp3:orna går miste om en storartad upplevelse.

Albumet består av både äldre låtar och mer nyskrivet materialet. Trots att några av de äldre låtarna hängt med sedan MABD-tiden så passar allting ihop.  Hela tiden finns det en röd tråd som binder ihop alltihopa. Dementorer och Bit I Kudden, Skattebetalare skildrar Sverige post-Riksdagsvalet 2010 där uppgivenheten över rasisternas frammarch är avgrundsdjup. När Mattias Alkberg blir politisk är han det på ett befriande sätt. Han skildrar politiken i vardagen, på kön i kassan på Coop Forum eller ute på stan en lördagskväll. Det är liksom där det händer.

Ett centralt tema på Anarkist är utanförskapet, såväl påtvingat som självvalt. Håll Mig! är en desperat punklåt om musikalisk integritet där man inte tummar på sina ideal för att tillfredsställa verklighetens folk (”Om ingen av dem lyssnar så höjer du till allting blir oljud”). Alkbergs hemstad Luleå skildras i Född Fel – en duett med en alldeles strålande Magnus Ekelund – där berättaren accepterar att det aldrig blev bättre än så här men att det är helt okej det också (”Om inga andra fick det bättre, så varför skulle just du?”).

Albumets bästa spår är tveklöst Helgen V.51, även det en duett, med Alkbergs dotter. Med en plågsamt uppriktig text som går rakt in i själen skildras julhelgen ur ett allt annat än positivt ljus. Hemskt, vackert och rörande på en och samma gång. Mattias Alkberg har aldrig varit bättre.

Den hundra sidor tjocka bok som ingår är en samling essäer, krönikor och blogginlägg från de senaste femton åren. Givande på alla sätt och vis eftersom texterna ger oss en inblick i hur Alkberg tänker och känner om det mesta: familj, musik, politik, kultur, konst och sitt eget skapande. Mattias Alkberg är en författare som ständigt konstruerar medan han skriver. Mitt i en text börjar han ifrågasätta sin egen ståndpunk och kommer med invändningar mot sin egen argumentation men på något sätt är det alltid underhållande läsning. Han tappar aldrig tråden. Det krävs ett visst mått mod för att hävda att Ola Salo visst må vara en väldigt trevlig person samtidigt som man avfärdar människans syn på sitt eget skapande som konst. Det är både uppriktigt och vågat.

I flera av de äldre texterna, exempelvis den om Sundbyberg skriven 1999, ser man starten på en tankeprocess som ett par år senare skulle utmynna i första Mattias Alkberg BD-albumet Tunaskolan. I dessa texter är Alkbergs frustration över den rådande situationen stor och det är spännande att få ta del av texterna såhär med facit i hand.

De allra bästa texterna är de om Norrbotten och Luleå. Krönikan med titeln ”Bekymrad” där Alkberg frågar sig varför människor en gång i tiden valde att bryta upp och flytta norrut, upp till kylan och isoleringen är både fyndig och vacker. Hans enda förklaring är att det måste ha varit sommar när de anlände eller att myggen var större därifrån de kom och spred sjukdom. Någon annan förklaring hittar han inte. Texterna om lokalmiljön är de mest personliga i hela samlingen och där hittar man förklaringen till varför Mattias Alkberg håller på med det han gör och varför han är Sveriges bästa musiker och textförfattare.