Anti-musik

av Alexander

Innan Steve Albini producerade album åt sådana kända akter som Nirvana, The Stooges, PJ Harvey, Pixies och Robert Plant var han under fem års tid sångare i Big Black. De släppte bara ett par album och några singlar och EP:s. Under tiden de existerade sket de i det mesta: musikaliska konventioner, moral, politiskt korrekthet och folks hörsel. Att deras sista album hette Songs About Fucking och hade det här omslaget var bara ännu ett långfinger i ansiktet på vanlig anständighet: 

Jag förstår fullt ut varför man inte skulle gilla Big Black: det är otroligt läskig musik och det är helt klart ”inte festmusik direkt” – för att låna ett alltför vanligt uttryck. Folk som gillar Black Metal och alla annan musik som brukas kallas för ”hård” och ”farlig” får gärna tycka att det är det. För min del finns det inget som är otäckare än Big Blacks nihilistiska texter, trummaskinen, de sylvassa gitarrerna och det faktum att de hänger gitarrerna från midjan. Jag brukar gilla otäck eller det som folk menar är deppig musik. En vän till mig menade att det hade med min katolska uppfostran att göra och det stämmer kanske. Det kan nog vara en försenad tonårsrevolt eller något.

Vissa människor verkar ha fått för sig att musik måste var positiv eller göra en glad. Jag håller inte med om det. Inte därmed sagt att jag inte lyssnar på musik som gör mig glad.  Men det är någonting som lockar med Big Blacks musik eller exempelvis Nick Caves texter. Det folk tycker är deppigt tycker jag mer är intressant. Det är väl därför jag tycker att The Birthday Party hade varit det ultimata livebandet att se – om jag nu hade varit i tjugoårs-åldern 1982 och hade stått ut med att få stryk av Nick Cave – eller varför jag tycker att Suffer Little Children är The Smiths bästa låt.

Nu var inte det här inlägget tänkt som ett försvar av mina musikpreferenser så jag drar till med en anekdot istället. För kanske två år sedan spelade jag och ett par vänner skivor på Kafé De Luxe i Växjö. Vi själva tyckte att vi spelade bra musik men det tyckte inte barpersonalen och en bartender frågade om vi inte kunde spela något mer ”glatt”. Då spelade vi Bad Penny ett par gånger. Efter den händelsen fick vi nog inte dj:a på ett halvår.

Jag kan inte säga att jag klandrar dem.