Musik såväl som retorik

Småländsk kultursyn på saker som inte är småländska

Month: april, 2011

Retro #4

Nuförtiden är Manic Street Preachers rätt så hopplöst trista. Men en gång skrev de låtar som Motorcycle Emptiness och Kevin Carter. En gång var även sångaren dösnygg.

Om en låt någonsin har fått mig att vilja köpa hoj är det den här. Tänk att åka runt på hojen och vara desillusionerad och bitter. Hade inte det varit nåt?

Konsertåret 2011

Det ser ut att bli ett bra konsertår för Alexander. Imorgon ska jag på Strand och se Pascal, Mattias Alkberg + MF/MB. Som bonus blir det i sällskap med en god vän som jag inte har sett sedan förra året. Är otroligt peppad inför detta! Tänkte även passa på att se Bob Hund när de drar ut på vägarna igen. De släpper ju ännu ett album till hösten, så det blir väl en turné på det.

Idag blev det klart att Dinosaur Jr. kommer till Stockholm den 8:e Juli och spelar Bug i sin helhet. När jag såg bandet förra gången, 2009 på KB var det helt fantastiskt. Hoppas det blir lika bra som i det här klippet (minus Mascis bruna hår och den där snubben på bas):

Det blir nog Way Out West det här året, trots att utbudet hittills inte är jättespännande. Men Thåström och Pulp kan bli intressant att se. Hoppas att de har ordnat klubbarna bättre än 2008 så det finns möjlighet att se The Jayhawks. Tänkte kanske även åka på Storsjöyran och se Alkberg + 11 andra artister som spelar under minifestivalen Text & Musik.

Kulturbloggen: Recenserar Jack Beauregard – The Magazines You Read

Recenserade idag tyska popduon Jack Beauregard med albumet The Magazines You Read. Läs recensionen här.

Retro #3

Jag har länge haft en man crush på Rick Danko. Hur ska man kunna undvika det när han gör en så blödig på ett så fint sätt? Manligt vemod, det är bara till att omfamna det.

PJ Harvey hos Jools Holland

Jag kan nu konstatera att det blir få album som kommer att kunna mäta sig med Let England Shake i år. Så enorm är den!

Noterar att det har regnat

Det firar vi med världens bästa popband: The Go-Betweens!

Kulturbloggen: Recenserar Torpedo – WE

Skrev idag en recension på Torpedos nya album WE. Bandet består av medlemmar ur Tiger Lou och Firefox AK och musiken beskrivs av bandet som krautpop. Temat för albumet är apokalypsen. Jag gav albumet en 2:a och hade invändningar mot låtmaterialet och bandets influenser som oftast är allt för tydliga och närmast överskuggar albumet. Men det känns som ett band som kommer igen. Läs min recension här

Idag kom ett brev på posten som innehöll återutgivningen av Christina Kjellssons album Ordagrant samt ett album av en tysk popduo vid namn Jack Beauregard. Det ska bli intressant att se hur detta låter. Recensionerna kommer upp under veckan.

Internet alltså! Lyssna på nytt från Fleet Foxes + My Morning Jacket + Beastie Boys

Om ungefär en vecka släpps Fleet Foxes efterlängtade Helplessness Blues – uppföljaren till suveräna debuten – och nu kan du med gott samvete streama albumet hos NPR. Klicka här för att lyssna på albumet i sin helhet. Vissa amerikanska politiker har på senare tid pratat om att dra ner på finansieringen av public service-kanalen NPR eller helt slopa den. Kanske har de fått för sig att public service stavas socialism. I mina ögon får de gärna ösa mer pengar till NPR så länge de bidrar med sådana här finfina tjänster.

My Morning Jacket släpper också nytt i maj och nu kan du höra låten Holdin On To Black Metal – stilpoäng för titeln – på deras Facebook-sida. Det enda du behöver göra är att ”gilla” bandet. Direktlänk här.

Uppdate: Även Beastie Boys kommande album Hot Sauce Committee Part Two går nu att streama här. Bandet valde att lägga upp den ”smutsiga” versionen av albumet efter att någon läkt den ”rena” versionen häromdan. Bandet förklarar det så här (från A.V.Club)“Good people, unfortunately due to circumstances beyond our control, the ‘clean’ version of our new album… has leaked. So as a hostile and retaliatory measure with great hubris we are making the full explicit aka filthy dirty nasty version available for streaming on our site. We hope this brings much happiness, hugs, and harmony. Enjoy Kikoos for life!”  

Retro #2

Lite historia

Anti-musik

Innan Steve Albini producerade album åt sådana kända akter som Nirvana, The Stooges, PJ Harvey, Pixies och Robert Plant var han under fem års tid sångare i Big Black. De släppte bara ett par album och några singlar och EP:s. Under tiden de existerade sket de i det mesta: musikaliska konventioner, moral, politiskt korrekthet och folks hörsel. Att deras sista album hette Songs About Fucking och hade det här omslaget var bara ännu ett långfinger i ansiktet på vanlig anständighet: 

Jag förstår fullt ut varför man inte skulle gilla Big Black: det är otroligt läskig musik och det är helt klart ”inte festmusik direkt” – för att låna ett alltför vanligt uttryck. Folk som gillar Black Metal och alla annan musik som brukas kallas för ”hård” och ”farlig” får gärna tycka att det är det. För min del finns det inget som är otäckare än Big Blacks nihilistiska texter, trummaskinen, de sylvassa gitarrerna och det faktum att de hänger gitarrerna från midjan. Jag brukar gilla otäck eller det som folk menar är deppig musik. En vän till mig menade att det hade med min katolska uppfostran att göra och det stämmer kanske. Det kan nog vara en försenad tonårsrevolt eller något.

Vissa människor verkar ha fått för sig att musik måste var positiv eller göra en glad. Jag håller inte med om det. Inte därmed sagt att jag inte lyssnar på musik som gör mig glad.  Men det är någonting som lockar med Big Blacks musik eller exempelvis Nick Caves texter. Det folk tycker är deppigt tycker jag mer är intressant. Det är väl därför jag tycker att The Birthday Party hade varit det ultimata livebandet att se – om jag nu hade varit i tjugoårs-åldern 1982 och hade stått ut med att få stryk av Nick Cave – eller varför jag tycker att Suffer Little Children är The Smiths bästa låt.

Nu var inte det här inlägget tänkt som ett försvar av mina musikpreferenser så jag drar till med en anekdot istället. För kanske två år sedan spelade jag och ett par vänner skivor på Kafé De Luxe i Växjö. Vi själva tyckte att vi spelade bra musik men det tyckte inte barpersonalen och en bartender frågade om vi inte kunde spela något mer ”glatt”. Då spelade vi Bad Penny ett par gånger. Efter den händelsen fick vi nog inte dj:a på ett halvår.

Jag kan inte säga att jag klandrar dem.