Musik såväl som retorik

Småländsk kultursyn på saker som inte är småländska

Februaripunk

Hade tråkigt. Gjorde en punklista i Spotify. Business as usual.

Hallå alla punkkidz

  • Fucked Up – Baiting The Public
  • Discharge – Hear Nothing See Nothing Say Nothing
  • Bäddat För Trubbel – Sånt är livet
  • Minor Threat – I Don’t Wanna Hear It
  • The Dicks – Dicks Hate The Police
  • Radio Birdman – Aloha Steve & Danno
  • Hanna Hirsch – En våg av ljus, en vägg av brus
  • The Stooges – I Wanna Be Your Dog
  • Stiff Little Fingers – Suspect Device
  • Black Flag – Nervous Breakdown
  • GG Allin – Bite It You Scum
  • Masshysteri – Välkommen till verkligheten
  • X – You Phone’s Off The Hook, But You’re Not
  • Gorilla Angreb – Jeg går idde i sort
  • Slöa Knivar – Jag fattar ente
  • Vånna Inget –  Allvar
  • Sista Sekunden – Dum i huvudet
  • Dead Kennedys – California Uber Alles

2011 (Album)

  1. PJ Harvey – Let England Shake
  2. Mattias Alkberg – Anarkist
  3. Fucked Up – David Comes To Life
  4. Bon Iver – Bon Iver
  5. Jonathan Johansson – Klagomuren
  6. Magnus Ekelund & Stålet – Svart Flagg
  7. Josh T. Pearson – Last Of The Country Gentlemen
  8. A.A. Bondy - Believers
  9. Bob Hund – Det Överexponerade Gömstället
  10. Skriet – Det Beslutande Organet

Annat bra: Invasionen, Kajsa Grytt, Israel Nash Gripka, Jason Isbell & The 400 Unit, Mohammed Ali, My Morning Jacket, Jenny Almsenius, Gillian Welch, Ryan Adams, Tom Waits, Syket, The Decemberists.

Tre anledningar till varför Australien är bäst

Varför:  Born Sandy Devotional och In The Pines

Varför: För att de skapade den finaste popmusik som någonsin skapats. Lyssna på 16 Lovers Lane eller Tallulah.

Varför: För att skrev en punklåt om Hawaii Five-O. Lyssna på The Essential Radio Birdman

Svensk musik

Gjorde en lista i Spotify på temat svensk musik. En timme, arton låtar, arton band. Nytt och fräscht, som ungdomarna säger.

 

Låtlista:

  • Masshysteri – Hatkärlek
  • Park Hotell – Dead Ringers
  • Bäddat För Trubbel – Sånt Är Livet
  • MF/MB/ – The Grand Chase
  • Skriet – Prediktament
  • Scraps Of Tape – Flera Meter Kort
  • Hamngatan – Touch Of Life
  • Invasionen – Sanningsenligt (Sant Sant Sant)
  • Franke – Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster
  • Syket – Grillstugan
  • Zombiekrig – Håll Käften, Ge Mig Dina Pengar
  • Riddarna – Lyssna, Rock ‘n’ Rollen Är Död
  • The Bells – River’s Hand
  • First Aid Kit – Hard Believer
  • Dundertåget – Delad Vårdnad (Ska Du Ha Spö)
  • Pascal – Måne Över Fåresund
  • Autisterna – Sov
  • Magnus Ekelund & Stålet – Ingen Signal

 

 

 

Senaste tiden

Det har varit tyst här den senaste tiden, dels för att jag jobbat mycket men också för att inspirationen inte varit så stor. Det har det mest blivit youtube-klipp när jag inte haft något vettigt att skriva om. Så nu tänkte jag göra någonting lite mer kul.

Förra veckan får jag nästan döpa om till årets punkvecka då det blev två fenomenala konserter med Invasionen (Kafé de Luxe, Växjö) och Fucked Up (Mejeriet, Lund). Konserten med Fucked Up hade jag planerat in sedan länge men Invasionen hamnade jag mest på av en slump. När jag hörde att Dennis Lyxzén skulle spela i Växjö blev jag såklart sjukt peppad men när väl dagen kom var jag trött och ville mest sova. Tur var då väl att jag skulle möta upp min flickvän på Kafé de Luxe och då passade på att se konserten samtidigt.

Spelningen med Invasionen var första jag sett med Lyxzén och jag var förvånad över att han var glad och rolig på scen. Jag fick det förklarat att han alltid var sån men efter att ha lyssnat mycket på Refused så målade jag upp en bild av en sur och svår Umebo. Men så var alltså inte fallet. Invasionen spelade mest material från årets Saker Som Jag Sagt Till Natten. Bäst var Arvegods, Sanningsenligt, Demonerna och avslutande 120 dB. Jag har beskrivit nya albumet som ”Joy Division på svenska, fast bra” och det stämmer faktiskt. Skivan växer otroligt när man hört det live. Musiken väcker någonting primalt i en och jag blir barnsligt förtjust av att höra Invasionens post-punk live.

Och om jag inte såg helt fel hade Sara Almgren (The (International) Noise Conspiracy, Masshysteri) hoppat in på bas. Pluspoäng på det.

Dagen efter bar det av till Lund och Mejeriet för att se kanadensarna i Fucked Up. Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag tycker att David Comes To Life är en av årets bästa album.  Förväntningarna var därför väldigt stora. Och de infriades såklart. Vi kom till Mejeriet tidigt och kollade på förbandet Terrible Feelings – som var lite nerviga på scen men som annars imponerade – och drack lite öl (eller jag drack öl).

Fucked Up inledde med Queen of Hearts och i andra låten var det dags för sångaren Damian att hoppa ner i publiken, där han höll sig under merparten av konserten. Medan bandet spelade sin tajta hardcore (med tre gitarrer) sprang sångaren runt och kramades, delade ut high fives och poserade framför kameror. Det som lätt hade kunnat bli en cirkus blev istället en rolig och framförallt kamratlig konsert där alla var del av en gemenskap.  Fucked Up rev av sina bästa låtar under närmare åttio minuter. Bäst var Baiting The Public, Queen of Hearts, Son The Father, The Other Shoe och Black Albino Bones.

Fantastiskt bra mellansnack bjöd Damian också på. Höjdpunkten var kärleksförklaringen till Ikeas Expedit-hylla, som enligt Damian revolutionerat vinylsamlandet.

En hel mängd foton från Invasionens spelning finns här. (Det är inte mina bilder, jag har inte så bra kamera)

De första femton minuterna från Fucked Ups spelning har en vacker människa lagt upp på Youtube:

Så här såg det ut på brittiska pubar under senare hälften av 1980-talet

Nytt från Guided By Voices

I januari nästa år släpper Guided By Voices sitt första album sedan 2004 års Half Smiles Of The Decomposed. 22:e november släpps första singeln The Unsinkable Fats Domino men du kan redan nu ladda ner låten från Matadors hemsida.

Gör det.

Bäst just nu

Wild Flag – Wild Flag

Ryan Adams – Ashes & Fire

A.A. Bondy – Believers

Jonathan Wilson – Gentle Spirit

 

 

Mattias Alkberg är överallt just nu

Man kommer hem från Paris och ser att Mattias Alkberg är tamejfan överallt. Spelar live, intervjuas och annat i P3. Intervjuas i Babel och tipsar musikböcker. Kul!

Han är säkert med på annat håll men det får ni googla själva!

Ännu en åsikt om Anarkist

Nu har jag haft Mattias Alkbergs skiva/bok Anarkist i min ägo i ungefär en vecka och då är det väl ändå dags att jag skriver lite om vad jag tycker.

Kortfattat: Anarkist är årets bästa album och möjligtvis även årets kulturhändelse. Den är helt enkelt så bra.

Eftersom Anarkist både är en bok och en skiva på en och samma gång – boken sitter häftad inuti fodralet – går det inte att bara ta det ena och strunta i det andra. De två verken fulländar varandra. Och den som enbart köper/laddar ner mp3:orna går miste om en storartad upplevelse.

Albumet består av både äldre låtar och mer nyskrivet materialet. Trots att några av de äldre låtarna hängt med sedan MABD-tiden så passar allting ihop.  Hela tiden finns det en röd tråd som binder ihop alltihopa. Dementorer och Bit I Kudden, Skattebetalare skildrar Sverige post-Riksdagsvalet 2010 där uppgivenheten över rasisternas frammarch är avgrundsdjup. När Mattias Alkberg blir politisk är han det på ett befriande sätt. Han skildrar politiken i vardagen, på kön i kassan på Coop Forum eller ute på stan en lördagskväll. Det är liksom där det händer.

Ett centralt tema på Anarkist är utanförskapet, såväl påtvingat som självvalt. Håll Mig! är en desperat punklåt om musikalisk integritet där man inte tummar på sina ideal för att tillfredsställa verklighetens folk (”Om ingen av dem lyssnar så höjer du till allting blir oljud”). Alkbergs hemstad Luleå skildras i Född Fel – en duett med en alldeles strålande Magnus Ekelund – där berättaren accepterar att det aldrig blev bättre än så här men att det är helt okej det också (”Om inga andra fick det bättre, så varför skulle just du?”).

Albumets bästa spår är tveklöst Helgen V.51, även det en duett, med Alkbergs dotter. Med en plågsamt uppriktig text som går rakt in i själen skildras julhelgen ur ett allt annat än positivt ljus. Hemskt, vackert och rörande på en och samma gång. Mattias Alkberg har aldrig varit bättre.

Den hundra sidor tjocka bok som ingår är en samling essäer, krönikor och blogginlägg från de senaste femton åren. Givande på alla sätt och vis eftersom texterna ger oss en inblick i hur Alkberg tänker och känner om det mesta: familj, musik, politik, kultur, konst och sitt eget skapande. Mattias Alkberg är en författare som ständigt konstruerar medan han skriver. Mitt i en text börjar han ifrågasätta sin egen ståndpunk och kommer med invändningar mot sin egen argumentation men på något sätt är det alltid underhållande läsning. Han tappar aldrig tråden. Det krävs ett visst mått mod för att hävda att Ola Salo visst må vara en väldigt trevlig person samtidigt som man avfärdar människans syn på sitt eget skapande som konst. Det är både uppriktigt och vågat.

I flera av de äldre texterna, exempelvis den om Sundbyberg skriven 1999, ser man starten på en tankeprocess som ett par år senare skulle utmynna i första Mattias Alkberg BD-albumet Tunaskolan. I dessa texter är Alkbergs frustration över den rådande situationen stor och det är spännande att få ta del av texterna såhär med facit i hand.

De allra bästa texterna är de om Norrbotten och Luleå. Krönikan med titeln ”Bekymrad” där Alkberg frågar sig varför människor en gång i tiden valde att bryta upp och flytta norrut, upp till kylan och isoleringen är både fyndig och vacker. Hans enda förklaring är att det måste ha varit sommar när de anlände eller att myggen var större därifrån de kom och spred sjukdom. Någon annan förklaring hittar han inte. Texterna om lokalmiljön är de mest personliga i hela samlingen och där hittar man förklaringen till varför Mattias Alkberg håller på med det han gör och varför han är Sveriges bästa musiker och textförfattare.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.